Vinbergssnäckan (Helix pomatia) är varken hon eller han. Eller, för att vara mer exakt, den är båda samtidigt – alltså hermafrodit. Vid befruktningen måste två snäckor vara närvarande, men resultatet kan mycket väl bli att båda lägger livsdugliga ägg.
Det är det som den här snäckan håller på med. Den gräver ned sig en bit i marken och lägger sina 40-60 ganska stora ägg. Snäckan är mycket välkamouflerad i gruset, men man kan ju tycka att grusunderlaget är mindre lämpligt att gräva i. Bara några centimeter under ytan finns dock väldränerad och sandig jord, som säkert lämpar sig bra för snäckans ägg.
Vinbergssnäckor är ätliga. Jag själv skulle inte ens vilja pröva, men i vissa länder äts så mycket vinbergssnäckor att man har fridlyst de vilda bestånden. Bara i Frankrike lär man konsumera omkring 500 miljoner snäckor per år.
Lyckligtvis är det dock lätt att odla snäckorna, vilket munkarna som under medeltiden förde hit dem var väl medvetna om. Snäckorna räknades inte som kött; munkarna kunde äta dem utan att synda mot fastereglerna. Snäckorna har sitt ursprung i mellersta och sydöstra Europa, men har anpassat sig väl till vårt kallare klimat, åtminstone i Götaland, Svealand och längs södra norrlandskusten. Inför vintern gräver de ned sig och stänger skalet.
Svart skogssnigel, Arion ater, lär kunna bli 10-15 centimeter lång. Just den här anpassar sig inte till sådana begränsningar. Den är minst "tre tändsticksaskar" lång, det vill säga minst17,4 centimeter.
Att den har blivit så stor kan möjligen bero på att den äter av katternas torrfoder – ur deras burk och gärna samtidigt. Katterna bryr sig inte om snigeln och snigeln bryr sig inte om dem.
Jag blev litet förbryllad över att snigeln kröp uppe i verandafönstret. Maten brukar ju stå på golvet. Men den är flyttad. För att det skall bli svårare för skatorna att sno kattmaten, har vi ställt matburken längst in i ett hörn av verandan, på en byrå.
Katterna kan hoppa upp till maten, men för skatorna blir det litet svårare. De kan inte längre utifrån se om det finns mat eller inte. De är för kloka och försiktiga för att chansa.
Det här borde ha gjort det svårare även för snigeln, men på ett eller annat sätt har den hittat det nya serveringsstället. Den kröp vidare över fönstret och ned i matburken. När jag såg efter för en stund sedan, åt snigeln i burkens ena ände. I den andra knaprade jättekatten Hubbe för fullt.
Jag var tvungen att visa katterna det nya matstället. Hur snigeln hittade dit, har jag ingen aning om.
Hönorna blir glada när de får färskt grönfoder: gräsklipp, ogräsrens och vegetabiliskt köksavfall är mums! Ogräsrens med vidhängande jord är extra poppis, eftersom det understundom finns goda kryp i jorden.
När hönorna får gröna växter att äta, blir äggulorna starkt mörkgula – ljusår från de blekgula historierna i köpeäggen. Pannkakor, omeletter och sockerkakor blir vackert gula, och smaken blir så mycket bättre än med fabriksägg.
I en affär såg jag äggkartonger märkta med "extragula gulor" och äggen kostade drygt en krona mer per styck jämfört med vanliga ägg från samma leverantör. Av förpackningstexten framgick att äggen kom från "burhöns med inredda burar" – vilket innebär att varje höna har ungefär ett A4-ark i utrymme – men det stod ingenting om vad hönsen hade ätit för att producera gulare äggulor. Antagligen något mysko färgämne. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara praktiskt att utfodra burhöns med färska maskrosblad.
Foto: Johan Andersson
Det här är huvudgatan, Kristinavägen, genom Linde. Butikerna längs den här sidan av gatan och i det här kvarteret har ingången en bit upp från gatan. Därför byggdes nyligen den här rampen, som skulle göra det lättare för rullstolsburna och andra rörelsehindrade att ta sig in i butikerna.
Men blev det så? Titta på bilden. Den blå bilen är min och står på handikapparkeringen (ja, jag har tillstånd). Till vänster går en trappa upp till rampen. I andra änden av kvarteret, utanför bilden till höger, sluttar rampen så att även rullstolar och människor med gångproblem kan ta sig upp. Men där finns ingen handikapparkering!
Just när jag tog bilden var det relativt tomt på gatan, eftersom butikerna inte hade öppnat än. Men litet senare är det knökfullt – inte en ledig parkeringsplats så långt ögat når. Det var bättre förr, men kommunen har byggt egendomliga parkeringsfickor med träd emellan. Resultatet blev naturligtvis färre platser än tidigare, och dessutom har man infört stoppförbud på andra sidan gatan.
Resultatet är att om just den här platsen är ledig, kan jag stanna inom överkomligt gångavstånd från Bokia tvärs över gatan, där Johan jobbar och där jag ofta hämtar honom. Platsen är dock ofta upptagen, oftast av någon som inte har handikapptillstånd.
Ibland – inte så ofta, lyckligtvis – drabbas jag av ögonblicklig ångest eller depression. Det händer plötsligt, när jag ser klart hur det faktiskt förhåller sig: Jag har cancer. Jag har blivit stympad. Jag ser inte längre ut som den tjugofemåring som lever inuti mig, utan jag är faktiskt gammal. Ögonen är ledsna och ledsna ögon gör människan ful. Och vem vill ha en ful, stympad och gammal kvinna?
När jag är riktigt ledsen och känner att jag inte vill ha det här livet kan jag sitta här, i den gamla grythyttestolen alldeles vid dammkanten. Jag kan sitta här och tänka, samla alla goda vetskaper om sådant som gör livet värt att leva vidare. Tänka på sommaren som kommer och på alla följande somrar. På människor som jag håller av. På människor som jag vet håller av mig och vill ha mig kvar. På barn som jag vill vara med, på barnbarn och det lilla barnbarnsbarnet som jag inte ens har träffat än. På böcker som jag vill läsa och blommor som jag vill odla. På att det som så ofta är känslan som säger otäcka saker, medan förnuftet säger något helt annat.
Då plumsar grodan plötsligt ned i dammen, och jag vet hur det är: Jag behöver en kyss. Om man kysser en ful gammal kvinna, kan hon förvandlas till en vacker groda! Den tanken gör mig glad igen.
Foto: Johan Andersson
Jag vill minnas att det en gång i tiden fanns ett märkligt förbud mot visst sätt att inta alkoholhaltiga drycker på barer. Man fick inte stå och dricka, man måste sitta ned. Vare hur det vill med detta mitt minne; det viktiga här är att "att stå och dricka" är en sammanhållen handling, där båda villkoren måste vara uppfyllda för att förbudet skall gälla.
Det var alltså inte förbjudet att stå i baren, inte heller att dricka i baren, men däremot att dricka stående. Denna inledning för att klargöra skillnaden mellan "att stå och dricka" och "att stå och att dricka".
Ni som har körkort känner till skylten: Rund med blå botten, röd kant och rött kryss över hela härligheten. Den innebar förr "Stoppförbud" eller "Stannandeförbud" och – vilket var alldeles solklart – det betydde att man inte fick stanna på platsen (naturligtvis med de vanliga undantagen, som när köbildning tvingar fram ett stopp). Det var till exempel inte tillåtet att snabbt stanna till för att lämna eller ta upp en passagerare.
Men den betydelsen gäller inte längre. Nu är innebörden betydligt luddigare: "Märket anger förbud mot att stanna och parkera fordon." Om ordalydelsen hade varit "att stanna och att parkera" hade betydelsen fortfarande varit solklar, bortsett från att den hade varit onödigt tillkrånglad; "att stanna" hade räckt eftersom man inte kan parkera utan att först stanna.
Vad är "att stanna och parkera"? Som texten är formulerad gäller förbudet en åtgärd som omfattar två handlingar, alltså att både stanna och parkera. Om man på väg in i lejonets kula får uppmaningen "Stanna upp och tänk efter" gäller det att göra båda: Först stanna upp, så att det inte blir för sent. Sedan tänka efter, så att man inser det okloka i handlingen. För att lyda uppmaningen räcker det inte att bara stanna upp, eller bara tänka efter. Gör man bara det ena blir man uppäten.
Nu är det oklart vad som egentligen gäller. Är det verkligen tillåtet att stanna om man inte tänker parkera, till exempel då för att plocka upp en passagerare? Uttrycket "att stanna och parkera" anger liksom i baren en sammanhållen handling. Om den sammanhållna handlingen inte är utförd i sin helhet (både stannat och parkerat) har man inte heller brutit mot förbudet. Det är vad texten rent språkligt betyder, och man väntar sig att en bestämmelse skall vara klart formulerad (om det är möjligt) om ett brott mot bestämmelsen kan leda till bötesstraff.
Om förbudsskylten skall omfatta förbud mot båda handlingarna måste texten formuleras om: "Förbjudet att stanna [handling 1] och att parkera [handling 2]. Men som jag ser det, kan man ju inte parkera utan att först stanna. Om man nu tillhändelsevis inte gående bär bilen till platsen innan man ställer ned den; gående är inte fordon.
Jag har kollat med trafikpolisen i Örebro. Där "tror" man först att det är förbjudet att stanna enbart, men man är inte säker. Efter litet konsulterande hit och dit kom man fram till att det verkligen är förbjudet att bara stanna, men man håller med om att det inte är vad skyltens nuvarande definition säger.
En annan intressant sak i sammanhanget: Säg att jag kommer hem med min cykel och bor längs en sträcka där det här märket är uppsatt. Får jag då stanna cykeln, lyfta upp den på trottoaren och leda den till cykelstället intill porten? Eller måste jag kliva av cykeln utanför stoppförbudszonen och sedan leda den till porten? En cykel är ju ett fordon!
Svaret är att jag egentligen inte får stanna med cykeln. Men eftersom cykeln inte är registrerad (gäller även moped klass II), kan handlingen inte leda till påföljd.
Polisen säger då att man "nog" inte skulle försöka bötfälla cyklisten... Men "nog" och "tror" duger inte. Visserligen finns det mycket som är luddigt när det gäller trafikregler, men om varken den enskilda trafikanten eller trafikpolisen kan avgöra vad som gäller, blir nog luddigheten litet i värsta laget.
Alldeles nyfödd. Kycklingfjunen har precis torkat och visst är den alldeles underbart söt. Men om bara några dagar börjar gulligheten försvinna, då vingpennorna och de första stjärtpennorna börjar växa fram.
Det här är mammahönans förstfödda. Hon har samlat på sig en försvarlig hög ägg; säkert är det inte bara hennes egna. Dessutom har hon sällskap i redet av ytterligare en värphöna. Det skall bli intressant att se hur de samsas, både sinsemellan och gentemot varandras kycklingar.
Hos den här rasen, svart orpington, är de vuxna djuren helsvarta. Men som nykläckta är kycklingarna svarta och vita. De ser mest ut som små pingviner.
Vinbergssnäckan (Helix pomatia) är varken hon eller han. Eller, för att vara mer exakt, den är båda samtidigt – alltså hermafrodit. Vid befruktningen måste två snäckor vara närvarande, men resultatet kan mycket väl bli att båda lägger livsdugliga ägg.
